Tillbaka

 

Karriärstegen II Överkurs

Varför tackade Riker nej till att bli befälhavare på ett eget skepp?

 


Det finns en schizoid spänning mellan önskan att erhålla prestigefyllda befattningar såsom
Fartygschef samt att klättra på karriärstegen för att slutligen bli Amiral vid Star Fleet Command.

Denna paradox beror på den praxis inom United Star Systems som utvecklats för befodringsgången. Är man skäligt kompetent så kan man avancera ganska snabbt och bli fartygschef för en mindre enhet som en jagare. Därefter har man nöjet att avpatrullera asteroiderna i sigmakvadranten vilket är väldigt roligt dom första tio åren. Efter det vill man kanske gå vidare i karriären men det som USS då oftast kan erbjuda är att bli "Port Captain" vid någon utbränd ökenplanet ute i den stellära glesbygden. Otaliga är historierna om strandsatta skeppare vars dagskonsumtion av Saurian Brandy ofta leder till en tidigarelagd pension. Det finns många kvaliteter hos en befälhavare som Star Fleet värdesätter och att enbart premiera mannamod samt popularitet hos galaxens kvinnliga varelser är inte alltid den ideala lösningen. Dom befälhavare som anses ha önskvärd potential premieras i första hand med att få en högre grad snarare än en högre befattning. James T Kirk lyckades dock med konststycket att bli degraderad från amiral för att återfå sin tidigare tjänst som befälhavare på Enterprise; hade han inte räddat Jorden från undergång så hade det troliga resultatet snarare blivit avskedande. Dom officerare som anses passera nålsögat får visserligen vänta längre tid på att bli befälhavare på ett rymdskepp, men den som väntar på någonting gott väntar ju aldrig för länge. När andra kurskamrater uppnått hamnkaptenens sysslor vid intendentur-sammanträden och liknande kan den tålmodige istället belönas med att bli befälhavare på ett slagskepp i Victoryklassen och därefter befordran till flottiljamiral vid ett sektorshögkvarter på en civiliserad planet.

 

 

 

 

 

 

Tillbaka Upp