Karriärstegen II Överkurs
Varför tackade Riker nej till att bli befälhavare på ett eget skepp?
Det finns en schizoid spänning mellan önskan att erhålla prestigefyllda
befattningar såsom
Fartygschef samt att klättra på karriärstegen för att slutligen
bli Amiral vid Star Fleet Command.
Denna paradox beror på
den praxis inom United Star Systems som utvecklats för befodringsgången.
Är man skäligt kompetent så kan man avancera ganska snabbt och
bli fartygschef för en mindre enhet som en jagare. Därefter har man
nöjet att avpatrullera asteroiderna i sigmakvadranten vilket är väldigt
roligt dom första tio åren. Efter det vill man kanske gå vidare
i karriären men det som USS då oftast kan erbjuda är att bli
"Port Captain" vid någon utbränd ökenplanet ute i
den stellära glesbygden. Otaliga är historierna om strandsatta skeppare
vars dagskonsumtion av Saurian Brandy ofta leder till en tidigarelagd pension.
Det finns många kvaliteter hos en befälhavare som Star Fleet värdesätter
och att enbart premiera mannamod samt popularitet hos galaxens kvinnliga varelser
är inte alltid den ideala lösningen. Dom befälhavare som anses
ha önskvärd potential premieras i första hand med att få
en högre grad snarare än en högre befattning. James T Kirk lyckades
dock med konststycket att bli degraderad från amiral för att återfå
sin tidigare tjänst som befälhavare på Enterprise; hade han
inte räddat Jorden från undergång så hade det troliga
resultatet snarare blivit avskedande. Dom officerare som anses passera nålsögat
får visserligen vänta längre tid på att bli befälhavare
på ett rymdskepp, men den som väntar på någonting gott
väntar ju aldrig för länge. När andra kurskamrater uppnått
hamnkaptenens sysslor vid intendentur-sammanträden och liknande kan den
tålmodige istället belönas med att bli befälhavare på
ett slagskepp i Victoryklassen och därefter befordran till flottiljamiral
vid ett sektorshögkvarter på en civiliserad planet.