Kockums emalj
Gamla föremål från Kockums emalj har nu en längre tid varit attraktiva som samlarobjekt. Man kan hitta dessa föremål på loppis och auktioner om man har tur. Själv tycker jag att de är både praktiska och charmiga, och jag minns dessa föremål som grytor, kastruller och hinkar vi hade i vårt hem i min barndom. Numera används väl inte kokkärlen särskilt ofta, man kan däremot se dem i någons trädgård där de då har fått jord och blommor i sig och blir ett slags blickfång som drar ögonen till sig. Speciellt de gamla hinkarna är fina att odla blommor i. Den vita och blå kockums "såpa koppen" använder jag själv i mitt kök till att ha diskproppen och disksvampen i. Den är så fin där den hänger ovanför kranen i mitt kök, och trots att den numera inte fylls med såpa, så har den ändå fått en funktion.
Nedan följer lite historia om Kockums emalj:
Kockums emaljeringsverk
i Ronneby, Blekinge, var en av världens största tillverkare av emaljerat
gods, med export till stora delar av världen. Emaljerverket ingick i Kockums
Jernverks AB, som liksom Kockums Mekaniska Verkstad kontrollerades av familjen
Kockum. Godset tillverkades
i ett flertal färger men den mest klassiska är den gula med grön
rand. Tillverkningen startade under den senare delen av 1800-talet och man framställde
emaljerat plåtgods, företrädesvis husgeråd som handfat,
kannor, hinkar, men även sjukhusutrustning som bäcken, skålar
med mera. Fabriken upplevde sin storhetstid på 1930-talet. Konkurrensen
från plasten blev till slut för svår för emaljeringsverket.
Den sista varan som tillverkades var stekgrytan på 1970-talet.
Källa: Wikipedia
Kockums emalj
Kockums Emaljerverk
(en del av Kockums Jernverk AB) startades i Ronneby 1893. Verksamheten byggdes
upp till en framgångsrik exportindustri under 1890-talet av den driftige
emaljermästaren Albert Vollmer. Till att börja med tillverkades kärl
i två slags utföranden, dels vit dels s.k. granitemalj. Sjukhuskärlen
tillverkades dock endast i vit emalj. Omkring
1920 började man tillverka vissa hushållsartiklar i "kärlblått"
(mörkblå utvändigt och vita på insidan), och i brunvitt.
Under W. Gieseke genomfördes, med början under 1920-talet, en övergång
till en rikt varierad produktion och andra färger: Rött, grönt,
blått, gult och ljusblått. 1935 släppte Emaljerverket ut de
första kärlen i crèmefärg med grön rand. Den färgen
blev mycket populär och undanträngde i början av 1940-talet nästan
helt den vita färgen i fråga om hushållskärl. Emaljeravdelningen
byggdes om 1944-49, och man övergick till att producera mer komplicerade
och arbetskrävande kärl. Importrestriktioner infördes av flera
länder under 1950-talet vilket reducerade avsättningsmöjligheterna
för emaljerade kärl. Detta ledde till en successivt minskad omsättning
för Emaljerverket. För
att vända den negativa trenden engagerades kända formgivare, som ädelsmeden
Sigurd Persson och designern Arne Erkers, vilket innebar en förnyelse av
både produkternas färg och form. Men inte ens detta förmådde
öka försäljningen nämnvärt, trots en tillfällig
uppgång 1963-66. Produktionen av emaljerade kärl upphörde därför
i början av 1970-talet.
Disponenter/platschefer
vid Emaljerverket:
Rudolf Mangold 1893
Albert Vollmer 1894-1921
Wilhelm Gieseke 1921-41
Frans Gieseke 1942-68
Vill Du veta mer om verksamheten
och de emaljerade kärlen ifrån Ronneby Emaljerverk så kan jag
rekommendera följande böcker:
Artur Attman: Kockumverken
vid Ronnebyån. En hundraårig industriell utveckling. 1951.
Kockums Jernverksaktiebolag 1975-1975. Jubileumsskrift utgiven av KJAB 1975.
I Kallinge, utanför
Ronneby, finns ett Gjuteri & Emaljmuseum som speglar Kockums Jernverks och
Kockums Emaljerverks historia.
Källa: http://www.utsigten.se/kockums.htm