Lien och räfsan
Att slå hö med lie är väl inget som dagens stressade nutidsman eller kvinna har tid att göra. Men själv minns jag när pappa slog dikesrenen med lien och mamma och jag själv fick gå efter honom och räfsa upp höet med pinnräfsan liknande den ni ser på denna bild. Av gammal hävd var det farfadern eller morfadern i familjen som fick som uppgift att tälja pinnar till räfsorna innan slåtterfolket skulle komma. Somrarna var alltid mycket varmare och soligare ( tror man sig minnas) jämfört med de sista årens blandade sommar väder. Hö slåttern tog cirka en vecka hemma hos oss. Innan pappa skaffade traktor så var det vår häst som fick gå framför slåttermaskinen, timme ut och timme in… sen fick höet torka någon vecka där det låg på backen och då bad alla bönder till Gud att inte regnet skulle komma… blev man då bönhörd så var det bara till att samla ihop släkt och vänner för att hässja allt hö. Varmt var det och törstig blev man av allt damm från höet. Mamma hade alltid med sig 2 stycken emaljerade Kockums tillbringare fyllda med iskall saft. Det var en ljuvlig känsla när hon ropade alla till ”drickar paus” och vi fick vila oss en stund. Jag minns än idag smaken av denna iskalla hemkokta saft, och ännu har jag inte druckit något liknande som släkt min törst lika bra som denna ljuvliga ”slåttersaft” gjorde. Det är med en känsla av vemod jag tänker tillbaka på dessa stunder. Så mycket som gått förlorat av livskvalitet bara sen dess jag själv var barn på 50-talet. När jag idag tänker tillbaka och minns känns det som om jag lever i en helt annan tidsålder och att min barndom var för hundra år sedan… jag tycker synd om barn som växer upp idag och som aldrig får uppleva ”våra barndoms somrar”… visst kunde det vara jobbigt ibland när man istället för att gå till ån för att bada med de andra ungarna från byn, istället var tvungen att ”trampa hö” i en bastulik, dammig och inte så hälsosam hölada, men att sedan, efter jobbets slut få kasta sig i det ljumma vattnet i ån och känna glädjen av att vara en del av en sund, kärleksfull och hederlig familj där både farmor och farfar och mor och far jobbade på åkern sida vid sida… den känslan skulle jag aldrig i livet velat vara utan… detta gav oss någon slags stabil grundtrygghet, ärlighet, moral och stort hänsynstagande, vilket knappast förekommer idag bland barn och ungdomar. Men den gamla lien och pinnräfsan sitter numera dock endast på någon vägg som ett gårds museums föremål bland alla övriga bruksföremål som fanns på en småbrukar gård i början av 1900-talet .
Än idag finns det de som kan konsten att slå med lie, nedan visar vi en bild på en lie modell "nyare" som säljs idag på järnhandlar och andra affärer som tillhandahåller olika trädgårds och jordbruksredskap.
