Tillbaka

 

Första radion på Solhem






Denna fina gamla radio bör nog ha varit den första radioapparaten på Solhem. Visste måste det ha varit en otrolig upplevelse för husfolket när denna teknik introducerades i våra hushåll. Nu kunde man plötsligt bryta tystnaden på kvällarna och sitta i fotogen lampans sken och andäktigt lyssna till ljudet som kom ur denna fantastiska manick. Här följer lite historia om radion lånat bland annat från http://sockom.helsinki.fi/journ/mediehistoria/radion.html


Radion utvecklades i slutet av 1800-talet efter en serie genombrott upptäckten av elektromagnetiska vågor, metoder att koda in meddelanden i vågorna, och konsten att koda mänskligt tal. Radion kunde utvecklas som en följd av telegrafen och telefonen. De första experimenten med elektriskt överförda meddelanden utfördes i slutet av 1700-talet, de första prototyperna av telegrafer byggdes i början av 1800-talet, och telegrafen togs i bruk på allvar på 1840-talet i och med att men behövde ett kommunikationssystem för tågtrafiken. Förutom telegrafen och telefonen var mikrofonen en viktig uppfinning som möjliggjorde radion. Mikrofonen uppfanns 1880 av David Hughes. Under denna tid förstod man konceptet om radiovågor, men radion var inte nödvändig i den tidens samhälle och man kom därför inte längre med dess utveckling förrän på 1890-talet. Även Morse-koden som utvecklades av Samuel Morse år 1937 var ett viktigt steg när det gällde metoder för att koda meddelanden.


Radions fäder

Det finns inte någon direkt uppfinnare till radion, men en av de första som kom på idén till den var Sir William Crookes, år 1892. Två år senare sände hans kollega Oliver Lodge en radiosignal från en sändare till en mottagare som låg ungefär 140 meter bort. Varken Lodge eller någon av åskådarna till sändingen insåg dock att de uppfunnit den första radioapparaten, utan såg i stället fenomenet som ett experiment i att fånga upp radiovågor.

På grund av att Lodge aldrig tog patent på sin radio går äran för världens första radiosändning till italienaren Guglielmo Marconi. Han sände år 1895 en morsesignal några hundra meter via radiovågor, och kom fram till att signaler kan sändas över längre avstånd ifall de sänds från höga master. Marconi insåg vilka möjligheter radion förde med sig, och tog patent på sin apparat år 1896. Han sålde den till den brittiska flottan som hade ett starkt behov av ett effektivt kommunikationsmedel. Precis som då telegrafen fann sin nisch i och med tågens utveckling var det flottan som gjorde att radion nådde sitt fulla potential.

Förutom Guglielmo Marconi anses även ibland Alexander Popov från Ryssland vara radions uppfinnare. Popov byggde sin första radiomottagare år 1984, och denna utvecklade han sedan vidare i försök att upptäcka åska via radiovågor. Den 7 maj 1985, dagen då Popov presenterade sin uppfinning för allmänheten, har firats som "radions dag" i Ryssland. Popov, som gjorde sina experiment bland annat mellan Hogland och Kotka i Finland, lyckades öka den distans man kunde sända radiovågor efter att han hörde talas om Marconis uppfinning. Han tog aldrig patent på sin radio.

Radion fick snabbt fotfäste i Nordamerika. År 1906 utvecklade kanadensaren Reginald Fessenden en teknik som gjorde det möjligt att för första gången sända musik via radio. Redan följande år kunde han sända musik över 300 kilometer, och hade alltså uppfunnit det som man i dag kallar radio i motsats till det man använt sig av tidigare, som egentligen var en trådlös telegraf. De enda mottagarna som fanns vid denna tid var ombord på fartyg.

Det var inte förrän 1920 som man började inse vilka möjligheter för en bred informationsförmedling som radion förde med sig. Harry P. Davis, chef för firman Westinghouse Electric, förstod att de satsningar som fanns att utveckla radion till ett konfidentiellt medium var fel, och att man i stället borde utnyttja dess möjligheter att nå en bred publik. Det man tidigare varit rädd för att vem som helst kunde höra ens sändningar blev i stället radions största trumfkort.

Den 2 november 1920 grundades vad som anses vara den allra första kommersiella radiostationen. Stationen grundades på Harry P. Davis begäran, den hette KDKA och hade sitt högkvarter i Pittsburgh, Pennsylvania, USA. Eftersom man inte tjänade pengar på själva sändningarna var stationens främsta uppgift till en början att hjälpa Westinghouse sälja fler radioapparater. Fler radiostationer startade med samma mål, och detta kombinerat med förändringar i samhället ledde till en explosionsartad ökning i antalet radior per hushåll under 1920-talet. I slutet av 1922 fanns det redan 576 radiostationer i USA. Den första Europeiska radiostationen, Radiola, startade i Frankrike år 1923.

FM-systemet introducerades 1933 och innebar en ordentlig förbättring i kvaliteten på radiosändningarna.


Tidig radioutveckling

Radion var på ett experimentellt stadium under tiden som ledde fram till andra världskriget. Varken de som producerade radioprogram eller de som konsumerade dem var helt säkra på vad radion egentligen innebar och vad det bästa sättet skulle vara att utveckla den. Sändningarna bestod av såväl nyheter som operor och föredrag. Under andra världskriget fick man för första gången ett ordentligt smakprov på radions förmåga att förmedla nyheter från andra länder.

Eftersom radion var ett helt nytt medium tog nyhetssändningarna efter tidningarna, som redan länge dikterat grunderna för nyhetsproduktion. I Frankrike var radion känd som gazette parlée den talade tidningen. Nyhetssändningarna var i många länder helt självständiga, och byggde på tidningsnyheter och telegram. Radionyheterna var alltså inte mer än höglästa tidningstelegram. Snart märkte man dock att tidningarnas långa, svårformulerade meningar inte passade för radiosändningar. Dagens komprimerade, informationsrika nyhetsspråk finslipades i etern.

Andra världskriget innebar en skiftning i inställningen till radion. I många länder fick staten lov att utöva kontroll över det som sändes, detta även i Norden. Kriget bar med sig en enorm efterfrågan på snabba nyheter, och radion kunde naturligtvis förmedla nyheter mycket snabbare än tidningarna. Samtidigt erbjöd radion underhållning och kulturprogram.

Tiden efter andra världskriget fram till 1950-talet kallas även för radions guldålder. Nya programtyper utvecklades och sändningstiden förlängdes. Radion kom att innebära underhållning, information och nyheter. Från 1950-talet framåt började televisionen på allvar konkurrera med radion, Radion tappade lyssnare, i synnerhet på kvällen, och var tvungen att hitta nya programformer för att locka lyssnare. Fler radiokanaler grundades för att erbjuda diversitet, och profileringen av kanaler startade. Man startade även de första kanalerna vars huvudsakliga uppgift var att spela musik.

Under radions första år låg satsningen på nationella radiostationer, men i och med expansionen grundades en mängd regionala och lokala radiostationer. I Europa utvecklades radioverksamheten ganska långt efter den i USA, med mycket musik och nyheter för att garantera att en möjligast bred publik lyssnade.


Staten och radion

En stor tvistefrågan när det kom till radion var vem som skulle få bestämma över den. Då det var fritt fram för varje medborgare att starta egna tidningar i USA och Europa, kändes det på många håll naturligt att bevilja radioamatörer samma frihet. Med ett begränsat antal lediga frekvenser visade sig denna generositet snabbt vara omöjlig, och det föll på staten att dela ut lediga frekvenser.

I USA var man försiktig när det kom till statligt inflytande över radiosändningar. Man övervakade utdelningen av frekvenser, men innehållet kunde fritt bestämmas av de företagare som startade radiosändningar. Enligt den 1934 år stadgade Communications Act måste varje radiostation registreras, och en licens var nödvändig för att få sända på en viss våglängd. Federal Communications Commission (FCC) kontrollerade, och kontrollerar ännu i dag, att stationerna följer avtalet samt tar följer reglerna när det kommer till teknik, finansiering och programutbud. Kommersiell radio tog snabbt kontrollen över marknaden i USA. Även universitet startade egna radiostationer för allmänbildande syften, men de fick inte samma möjligheter till lediga frekvenser som de kommersiella stationerna.

I Europa tog staten ett starkt grepp över kontrollen över radion, på grund av olika orsaker. Många länder ville garantera ett fungerande public service-koncept, och dessutom var det viktigt att behålla kontrollen över utdelningen av radiofrekvenser. I en del länder ville staten även sprida sin egen politik över radiovågorna. I Storbritannien tog man en liberal inställning till radion, och undvek att låta staten styra det redaktionella arbetet. Ensamrätt till radiosändningar gavs till public service-bolaget BBC (British Broadcasting Corporation), då man ville undvika att låta kommersiella stationer få ett övertag på radiovågorna. Därmed var radions ställning som statens hjälpmedel fastställt.

I Norden diskuterade man länge hur radion skulle byggas upp, och i alla länder stannade man vid någon slags monopol. Danmark inrättade en ny myndighet för att ansvara för radiosändningarna Statradiofonien. I Sverige fördes en debatt över huruvida radion skulle ägas av ett eller flera bolag. Resultatet blev, år 1925, AB Radiotjänst, ett bolag som fick ensamrätt till radiosändningarna. Norge valde en liknade väg, då de privata radiokanaler som existerade lades ner till förmån för det statliga bolaget Norsk Rikskringkasting (NRK), detta år 1933.

 

tillbaka   upp