Tillbaka

Baktråg och bakspadar

 

I mitt hem var det tradition att två gånger om året baka tunnbröd i vår gamla bagarstuga. Kvällen innan tunnbrödsbaket gick alltid pappa och gjorde upp eld i bakugnen så att den skulle vara uppvärmd morgonen därpå. Tidigt på morgonen gjorde mamma degen till tunnbrödet, och det var ingen liten deg... Hon gjorde den på flera liter mjölk och många kilo rågsikt och vetemjöl. Dessvärre skrev jag aldrig upp hennes recept, som hon självklart hade i "huvudet" efter de många gånger som hon "satt" denna deg. Degen gjordes i vårt gamla, stora degtråg som ni ser på bilden nedan.

 

 

Degen fick jäsa, och under tiden kom oftast min moster som skulle baka tunnbrödet tillsammans med mamma. De blev då en rejäl "bondfrukost" med gröt, ägg, kaffe och smörgås, innan de småningom gick ut i bagarstugan för att baka. Under tiden hade pappa eldat i bakugnen, vilket i sig var en konst, så nu var den tillräckligt varm för bagerskorna att använda. De började med att göra sk. "ämnen" till tunnbrödet, vilket var degklumpar som rullades till runda bollar. Efter detta började själva utkavlingen av degen, och det vill jag påstå är en riktig konst som det tar ett tag att lära sig. Brödet blev småningom stort och lövtunnt, och sista kavlingen var med en så kallad "pickkavel", en stor kavel med piggar på. Nu tog man den stora "bakofjölen" (som det heter på bondska) vilket var en stor rund bakfjöl med långt skaft. Man sköt denna under brödet man kavlat ut så att den tunna degen helt hamnade på fjölen. Sedan gick man med denna till bakugnen, förde in den allra längst in, och med ett "knyck" (som också tar tid att lära sig) drog man hastigt ut fjölen och brödet började gräddas. Gräddningen tog bara någon minut. Med hjälp av en avlång, platt pinne, tog man sedan tag i brödet, drog det mot sig, och vände det på andra sidan så att båda sidorna blev jämt gräddade. Att stå som "grädderska" var ett mycket slitsamt, och mycket varmt arbete. Ugnen var så het så håret på armarna brukade svenas bort. Nedan ser ni några bakspadar som även dessa har använts i brödbak i öppen ugn i vår bagarstuga.

 

 

Jag minns dessa bakdagar som mycket trevliga och mysiga, men jag förstår att kvinnorna fick slita hårt för att orka baka ut denna (i dagens mått sett) enorma deg som rymdes i baktråget. De var oftast inte färdiga förrän långt in på eftermiddagen, och då hade de bara haft ett kort avbrott för kaffe och smörgås mitt på dagen. Det mest oförglömliga är dock den fantastiskt goda smaken på det nygräddade tunnbrödet, något jag inte har upplevt sedan min barndom när bakningen var tradition varje år. Idag går inte sådant bröd att köpa för pengar. Det finns ju fortfarande hushåll ute på landet som håller denna tradition vid liv, men inte är det många idag som orkar med detta slitgöra. När bakdagen närmade sig slutet och ugnen inte längre var så het, bakades alltid så kallade "mjukkakor" av samma degämne. Det var tjocka, runda mindre kakor, ungefär som dem man kan köpa från ex.vis Polarbröd idag. Men smaken går inte ens att jämföra... Vi fick alltid smaka av dessa varma och goda mjukkakor, när vi brett smör på dem smälte smöret och smaken var helt ljuvligt god. Det behövdes inget pålägg, smöret och brödet var nog i sig för att man skulle uppleva en kulinarisk smaksensation som inte går att på långt när jämföra med dagens bröd som vi kanske bakar själva i vanlig ugn eller köper i affären. Dessa bakdagar är ett minne för evigt kärleksfullt bevarat i hjärta och själ. Jag behöver bara blunda så kan jag se min mamma och min moster i bagarstugan, och även förnimma alla dofterna som slog emot mig när jag klev in i bagarstugan för att se hur det gick med baket.

 

 

Tillbaka Upp