Linberednings redskap
Skäktkniv
Häckla
Skörd
Linet skördas
genom att ryckas upp med rötterna. Om linet skulle skäras av skulle
området närmast snittytan bli överrötat.
Torkning
Efter skörden
måste linet torkas. Små mängder lin kan raskt torkas upphängda
på stänger eller över en gärdesgård. Större
skördar torkas i skylar på fältet där de odlats eller i
speciellt byggda "linbastar" som förr ofta ägdes gemensamt
av byn.
Repning
Med hjälp av
en grovtandad, fast fixerad kam (t ex spikar inslagna i en träplatta) repas
fröhusen bort från de torra linplantorna. fröna tas tillvara
för kommande års utsäde eller andra ändamål.
Rötning
De spinnbara fibrerna,
"tågan", omsluter den inre vedartade kärnan i strået.
Tågan friläggs genom att man låter linet ruttna något,
vilket löser upp bindningarna mellan tågan och de övriga delarna
av strået. Det finns två metoder för rötning, landrötning
och vattenrötning, och båda är temperaturberoende. Om temperaturen
blir för varm eller för kall för att mikroorganismerna ska kunna
leva och utvecklas avstannar rötningen.
Landrötning
Linet breds ut på
marken i ett tunt lager och får ligga så att mögelsporer kommer
åt stråna. Detta kan ta olika lång tid beroende på luftfuktighet
och temperatur. Linet vänds minst en gång under rötningen för
att påverkas så jämnt som möjligt. Landrötat lin
blir mörkare i färgen än vattenrötat, från silvergrått
till svartaktigt. Mögelsporerna sitter kvar på tågan och sprids
i luften, vilken kan utgöra en hälsorisk för den som bereder
linet. Landrötat lin bör därför beredas vidare utomhus.
Vattenrötning
Linet sänks ned
i vatten och det är bakterier som påverkar stråna. vattenrötat
lin blir ljusare i färgen än landrötat. Vattnets temperatur och
allmänna kvalitet inverkar också på färgen. Vattenrötat
lin får en obehaglig lukt, men utgör inte någon hälsorisk.
Rötprov
Att avgöra när
linet är färdigrötat kräver en hel del erfarenhet. Man torkar
ett par av stråna och bryter dem fram och tillbaka några gånger.
Därefter drar man bort tågan och beroende på hur lätt
den släpper från stammen kan man avgöra om rötningen har
gått tillräckligt långt. Om tågan släpper för
lätt kan rötningsprocessen ha gått för långt och
linet vara överrötat. Överrötning kan innebära att
linfibrerna inte går att använda. En
annan metod för att kontrollera rötningen är "ryckprovet".
Man slår en överhandsknop på den frilagda fibern på ett
strå och rycker så att fibrerna brister. Om de brister intill knopen
är linet färdigrötat.
Bråkning
Ordet bråkning
kommer från tyskans brechen (knäcka). När man bråkar linet
krossar man stamdelarna för att linet som i rötningsprovet ska kunna
skiljas från skärven, som stråets vedartade innerdel kallas.
Industriellt används maskiner med mekaniska valsar för detta steg,
traditionellt och i mindre skala bråkar man linet för hand i en linbråka.
Skäktning
Under skäktningen
avskiljs linfibrerna från skärven. Industriellt görs detta med
en skäktturbin. Traditionellt och i mindre skala görs det för
hand genom att en skäktkniv (kallas även skäkta eller svärd)
av trä för hand dras över lin som spänts upp på en
ställning. Under skäktningen lossnar skärven, men också
korta linfibrer, blånor, från linet. Blånorna insamlas och
spinns tillsammans med längre fibrer till lingarn.
Häckling
Under häcklingen
tas den sista skärven bort. Industriellt används särskilda häcklingsmaskiner.
Traditionellt och i mindre skala "kammas" linet i häcklor, en
bräda med piggar av metall, av finare och finare grovlek.
Efter en korrekt häckling
har man en bunt mjuka, glänsande blanka linfibrer som kan spinnas till
garn eller användas för andra ändamål. Ospunna linfibrer
används bland annat för drevning av hus och båtar och inom äldre
rörmokeri. Även dockhår kan tillverkas av linfibrer.
Källa: Wikipedia