Mikrokosmos.
Jag hade tänkt göra
en pedagogisk redogörelse för hur vetenskapen har avancerat förståelsen
av de små sakerna i tillvaron från 1800-talets upptäckt av
grundämnenas atomer över till partiklarna som bygger upp dessa såsom
kvarkar och liknande. Men vad sjutton, sanningen är att dagens situation
inom partikelfysiken är en jäkla soppa som knappt experterna själva
förstår sig på. En del anser att man skall satsa på supersträngar,
den fajigaste version av dessa kallas för M-teori och enligt den så
är antalet dimensioner i rumtiden åtminstone tio men möjligen
elva och kanske tolv. För att jävla till det ytterligare så
är partiklarna i dessa teorier inte längre punktformiga eller ens
endimensionella strängar (det ursprungliga antagandet) utan flerdimensionella
objekt de också. Dessa beståndsdelar kan sedan kombineras (på
outgrundliga anledningar) till hiskeliga konglomerat av så kallade "branes".
Mycket populärt på senare år har varit att påstå
att vårt kosmos skulle vara ett femdimensionellt sådant membran
som skulle vara arrangerat som nån slags dubbelmacka tillsammans med ett
ytterligare membran som skulle vara ett "spegeluniversum". Personligen
tycker jag att allt detta verkar ganska osannolikt, det är väl snarast
en intiutiv känsla av att anrättningen är allmänt oestetisk
men jag kan ju för all del ha fel.
Det som forskarna gradvis har arbetat fram under de sista 50 åren inom partikelfysik går annars under beteckningen standardmodellen som beskrivs i flera facklitterära skrifter exempelvis av den mycket ansedde Steven Weinberg vars opus "the quantum theory of fields vol 1 - 3" uppgår till cirka 1500 sidor. Man får nästan intrycket av att mikrokosmos är någon form av dataprogram som simulerar en fysisk verklighet utifrån abstrakta instruktioner. Detta informationsperspektiv har blivit allmänt populärt inte bara bland datafolk och filmskapare utan även bland vetenskapsmän och tillämpas altmer inom både kvantfysiken och relativitetsteorin. Paradexemplet är förståelsen av vad som händer med saker som ramlar ner i ett svart hål. Enligt det holografiska paradigmet så skulle händelsehorisonten som avgränsar ett svart hål vara analogt med någon typ av dataminne.
Vad som skulle
behövas i dagens läge är en enklare approximativ förklaring
av föreningen mellan kvant-teori och relativitets-teori då skulle
vi kunna förstå rumtiden åtminstone så som man ansåg
sig känna till atomen för hundra år sedan i Bohrs atom-modell.
De som arbetar med en sådan relativt blygsam ansats kallad för "loop
space" inkluderar bland annat Lee Smolin som skrev en bra artikel i Scientific
American (januari 2004). Ett påstående som att tiden skulle ticka
fram "såsom sandkornen i ett timglas" är ju inte helt främmande
att ta till sig:-|