Tillbaka

Vävstolen

Att sätta upp en väv är en stor konst, och nu för tiden är det nästan så att även detta hantverk håller på att försvinna... Det är inte många kvinnor i dagens stressade samhälle som engagerar sig eller ens tänker tanken på att sätta upp exempelvis en mattväv. Min mamma kunde det, dessvärre hade jag varken tid eller intresse i yngre dar att själv lära mig detta, vilket jag nu, när jag blivit lite äldre, verkligen ångrar.

 

När jag idag ser en hemvävd trasmatta, tänker jag på min mamma som nästan alltid hade en trasmattsväv uppe, vid vilken hon kunde sätta sig ned på lediga stunder. Mamma finns inte längre, men minnet av ljudet av tramporna och dunken när hon satt där och vävde lever fortfarande kvar inom mig. Det ingav mig en slags trygghet och ett lugn, att höra ljudet från vävstolen, och småningom när jag blev äldre, lärde mamma mig att väva, både mattor och dukar av olika slag. Jag fick då själv uppleva hur meditativt och fantastiskt roligt det var att väva. Att se arbetet växa fram allt eftersom, att välja trasor och färger till mattorna och att slutligen få lägga ut mattorna på golvet hemma. Då kände jag, och säkert alla andra "väverskor" en fantastisk ödmjukhet och tillfredställelse. Tänk att de kunde bli så vackra och fina... De sägs ju att i en hemvävd trasmatta ryms alla väverskans tankar och drömmar hon haft under tiden hon färdigställde sitt arbete, och jag tror att det stämmer. Det finns själ och det finns liv i mattor som är hemvävda, annat än dem man köper på Rusta eller någon annan affär som säljer mattor...

 

Det har säkert funnits husmödrar på Solhem som också de vävt både mattor, tyger och annat som behövdes till hemmet i äldre dar. Jag tror att vävningen då som nu var ett bra sätt för husmödrarna att få en stund för sig själva när de satte sig att väva. Då kunde hon samla sina tankar, släppa eventuell oro för ekonomi och annat, och bara "sväva bort" i nöjet att kreativt få skapa något som kom till användning i hemmet just då. Numera finns inte vävstolen uppsatt på Solhem, men minnet av dunkar från bommen lever ändå kvar i husets väggar, och kanske, någon gång framöver, någon kvinna återigen söker sig tillbaks till sina rötter och kärleksfullt tar hand om den gamla vävstolen som bara stått och väntat på att återigen få brukas.

Tillbaka Upp